16/07/2021
Under sommaren när man tar lite ledigt från arbetet hinner alla de intryck man samlar på sig under ar-betsmånaderna landa och man får tid att reflektera alla fall som man arbetat med, människor man träffat och de olika livsöden som man fått ta del av. Och ibland leder dessa tankar till en krönika. Så nedan följer en sommarkrönika signerad advokat Fedja Ziga.
Vi på Advokatfirman SAFE passar samtidigt på att önska alla en underbar sommar!..................................
Ett av de främsta privilegierna är att jag som förälder, utöver kärlek och omtanke, har ekonomisk möjlighet att ge mina barn både det de behöver och det de vill ha. Något mina föräldrar, pga kriget som vi levde under och flydde från, under min barndom inte hade. Under ett antal år blev vi plötsligt väldigt fattiga. Något som jag som barn tyckte var jobbigt, men som jag som förälder idag bara kan föreställa mig hur mycket det smärtade mina föräldrar. Att inte kunna köpa sina barn glass, nya kläder, leksaker…att inte ha råd att ta med sina barn på tivoli, på bio etc. Min yngre bror sa en gång, när han var 5 år gammal till våra föräldrar ”Oroa er inte mamma och pappa, jag kommer inte att be om glass, jag vet att vi inte har råd” när vi passerade ett glasstånd. Jag, som förälder, får idag en rejäl klump i magen varje gång jag tänker på det. Att behöva höra det som förälder.
När vi kom till Sverige levde vi de första åren på socialbidrag. I jämförelse med hur vi levt och hade haft det ekonomiskt ställt åren innan, medan vi var kvar i hemlandet och kriget pågick, var vi förmögna. Vi hade en egen bostad och kylskåpet fullt med mat. Dock, upplevde jag som barn, att alla andra omkring oss var miljonärer. Alla i Sverige var rika. Alla andra barn hade saker som fortfarande var science fiction i min familj att äga. Alla andra barn hade en cykel, skidor, skate-board, snowracer, tv-spel samt kläder och skor som inte var köpta på second hand.
Julen var jobbig som barn. Det var jobbigt att behöva höra allt alla mina klasskamrater hade fått i julklapp. Det var overkligt och länge trodde jag att de andra barnen ljög och överdrev om sina julklappar. Men den som ljög var troligen endast jag. För hur kunde
11-åriga jag säga att jag fått lite godis, en serietidning och en plastfigur i julklapp när alla andra fått en ny snowboard, det senaste tv-spelet, nya coola skor m.m.
Jag tyckte inte synd om mig själv. Jag hade som sagt haft det mycket värre innan och visste hur väl-ställt jag ändå hade det i jämförelse. Men det är tufft att som litet barn inse att världen inte är rättvis, att människor inte är jämställda och att livet ger en så olika förutsättningar. Och som barn är du dessutom helt maktlös inför det. Men oavsett hur dåligt ekonomiskt ställt vi hade det så hade jag ett så pass starkt stöd från mina föräldrar och därigenom en så stark självbild och värdegrund att det inte påverkade mig utåt. Det var en inre kamp, som också min stolthet och ren självbevarelsedrift inte tillät märkas utåt.
Men tanken slår mig ofta, vad hade min nyfunna insikt om hur ojämlik världen är lett till och hur hade min längtan över att vara som alla andra och ha det alla andra har tagit sig till uttryck utan trygga och närvarande föräldrar vars kärlek ständigt distraherade från drömmarna om materiella ting? Och jag tänker på alla barn idag som likt mig av olika anledningar har inte har råd med saker som de flesta av oss tar för givet, men som till skillnad från mig inte ens har närvarande, an-svarstagande eller kärleksfulla vuxna vid sin sida. Hur hanterar dessa små barn sina känslor när de kommer till insikt att världen varken är jämlik eller rättvis? Och hur hittar vi dessa barn innan någon med en lösning på hur snabba cash kan fixas gör det?