10/06/2023
Fantastiska ord om sorg av en gammal man (min översättning)
"Jag är gammal. Det innebär att jag har överlevt (än så länge) och att många som jag känt och älskat inte har gjort det.
Jag har förlorat vänner, bästa vänner, bekanta, kolleger, mor- och farföräldrar, mamma, släktingar, lärare, förebilder, elever, grannar, och en hel del andra. Jag har inga barn, och jag kan inte föreställa mig den smärta det måste vara att förlora ett barn. Men detta är min erfarenhet...
Jag önskar att jag kunde säga att man vänjer sig. Men det har jag aldrig gjort. Jag vill inte. Det river upp ett hål inom mig när någon jag älskar dör, oavsett omständigheterna. Men jag vill inte att det "inte ska göra något". Jag vill inte att det ska vara något som går över. Mina ärr är ett bevis på kärleken jag kände och relationen jag hade med den personen. Och om ärret är djupt, så var även kärleken. Låt så vara.
Ärr är en del av livet. Ärren visar att jag kan älska innerligt och leva till fullo och bli sårad, eller till och med lemlästad, och att jag kan läka och fortsätta att leva och fortsätta att älska. Och ärrvävnaden är starkare än det ursprungliga köttet någonsin var. Ärr är en del av livet. Ärr är bara fula för dem som inte kan se.
Vad gäller sorgen, så kommer du märka att den kommer i vågor. När skeppet först förliser, så drunknar du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runt dig påminner om skönheten och storheten hos skeppet som var, men inte längre finns. Det enda du kan göra är att flyta med. Du hittar någon vrakdel att klänga dig fast vid en stund. Det kan vara en fysisk sak. Det kan vara ett lyckligt minne eller ett fotografi. Det kan vara en annan person som också flyter omkring. För ett tag är det enda du kan göra att flyta. Att överleva.
I början är vågorna 30 meter höga och kraschar in över dig skoningslöst. De kommer var 10:e sekund och du får inte ens en chans att hämta andan. Det enda du kan göra är att hänga med och flyta. Efter ett tag, kanske veckor, kanske månader, kommer du att märka att vågorna fortfarande är 30 meter höga men det är lite längre mellan dem. När de kommer så kraschar de fortfarande in över dig och slår ut dig fullständigt. Men däremellan kan du andas, du kan fungera. Du vet aldrig vad som kommer att utlösa sorgen. Det kan vara en sång, en bild, ett gathörn, doften av en kopp kaffe. Det kan vara i princip vad som helst...och vågorna kommer inrullande. Men mellan vågorna finns det liv.
Någonstans längs vägen, och den är olika för alla, kommer du att märka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter höga. Och även om de fortfarande kommer, så kommer de med längre mellanrum. Du kan se när de är på väg. En årsdag, en födelsedag, eller Julafton, eller att landa på flygplatsen. Du kan se när det är på väg, mestadels, och förbereda dig. Och när det sköljer över dig så vet du att på något sätt kommer du, återigen, att komma ut på andra sidan. Genomblöt, hostande, fortfarande klamrandes fast vid någon liten del av vraket, men du kommer att komma ut.
Ta det från en gammal man. Vågorna slutar aldrig komma, och på något sätt vill du inte heller att de ska göra det. Men du lär dig att du överlever dem. Och andra vågor kommer att komma. Och du kommer att överleva dem också.
Om du har tur, så får du många ärr från ett kärleksfullt liv. Och många skeppsvrak."
